Innan jag blev förälder så vill jag minnas att 10:00 var ”normal tid” att gå upp på en ledig dag, hade man varit ute på ”galej” kvällen innan så var det inte ovanligt att man kanske sov fram till 12-snåret (med en viss ångest).

Sen kom Sam och med honom tidiga mornar. Successivt började man omdefiniera begreppet ”sovmorgon”.

Att få sova till 08:00 är VERKLIGEN sovmorgon (att jämföras med typ 12:00 tidigare). Står klockan på 7 så blir man rätt så nöjd och tycker att det har varit en ”bra natt”. Sam snittar nog just nu på 6-6:30, så ovanstående är alltså vad jag nu kallar sovmorgon.
Det finns de mornar när han vaknar 05-nånting och då är man inte bara TRÖTT man är DÖD. Och att behöva gå upp då är som att få en mental knytnäve i nyllet och man funderar starkt på att lägga ut barnet på blocket. På riktigt!

Sen kom Milo och då blev det, utöver tidiga mornar, även ett par löppass mellan vårt och barnens rum mitt i natten (välling eller napp). Och plötsligt tänker man liksom ”fan, tänk om jag vaknar av att Sam väcker mig vid 05-nånting… fatta vad grymt att få sova ostört SÅ LÄNGE liksom”.

Men det finns tröst! Det finns en sak som gör att man orkar genomlida denna mentala misshandel med i alla fall ett litet leende på läpparna, och det är vetskapen av att vi är ”mitt uppe i det” (2 barn känns lagom just nu). Vi har liksom kommit halvvägs och behöver nu bara bita ihop ett litet tag till, sen vänder det.

Men det är INTE trösten! Trösten är att många av mina vänner (båda mina systrar) har det framför sig!

Vad är det man säger? Skadeglädje är den enda sanna glädjen…

Lycka till hörrni… Zzzzzzzzzzzzzzzzzz