När Milo är klar...

..så har Sam i bästa fall kommit till sin andra tugga

Efter jobbet idag slängde vi (jag och Sam) i oss mat och for snabbt iväg till Täljehallen för att se på Mora Träsk. Sam var taggad, och när han fick syn på sina favorittjejer (Moa och Julia) så blev han alldeles till sig i gasen.

Men när uppträdandet drog igång måste jag säga att jag blev väldigt besviken. Alla barn som stod upp och dansade blev tillsagda av bandets hjälpredor att sitta ner. Vid ett tillfälle surnade även Leif (sångaren) till och tillrättavisade ett barn som ”klivit över tejpen” framme vid scenen.

Mamman till barnet blev förbannad, tog ungen, och gick. Med all rätta!

Det handlade ju inte direkt om ett gäng fulla tonåringar som hotfullt tränger sig fram mot scenen? Vi pratar ett gäng 3-4 åringar som står och dansar på sin plats till musiken. Är inte det hela poängen liksom?

Nä, jag måste säga att det nog är dags för duon att lägga ner verksamheten. Tröttare gubbar får man leta efter. Lämna över stafettpinnen till mojje eller vad dom nu heter. Några som tycker det är kul med barn!

Kidsen förstod tack och lov inte så mycket. De undrade förmodligen bara varför deras föräldrar såg panikslagna ut och bad dem sitta ner hela tiden.

En förälder blev för övrigt, drygt, tillrättavisad för att han filmade eventet. Leif (igen) slet tag i en fet roll-up som stod bredvid dem där det stod att all filmning var strikt förbjuden och skrek till den stackars pappan att ”SER DU INTE DEN HÄR SKYLTEN ELLER??”.

Tagga ner liksom. Vad är de rädda för?
Ett hackigt filmat hobby-klipp från ett Mora Träsk-uppträdande i Södertälje är inte direkt ”hot stuff” på marknaden.

Trodde att de skulle vara betydligt proffsigare än såhär efter 40 år på turné.

I fredags var jag på begravning (RIP farfar), det var vackert och sorgligt. Jag tänkte mycket på min farfar när vi satt i kapellet och tog farväl en sista gång. Men jag tänkte också mycket på livet rent allmänt. Det blir liksom väldigt påtagligt i en situation som den att livet är jäkligt kort.

Det här ska inte bli en djupt inlägg om meningen med livet, men jag vill ändå skriva av mig lite av mina tankar. Om inte annat för att påminna mig själv om det, för det glöms snabbt bort.

Så, Mattias, tänk på att livet är kort och kan vara slut betydligt mycket snabbare än du har planerat. Lägg inte för mycket tid på att planera och tänka långsiktigt, lev livet nu och hela tiden. Tänk på att varje dag, timme, minut som du slösar bort på saker som i ”det stora hela” är helt irrelevant (vilket i princip det mesta är) är meningslösa.

Försök fylla livet med tillfällen du mår bra av och som du minns. Gör inte en så stor sak utav det, de tillfällen hittills som fått dig att må bra är tämligen enkla saker som att umgås med familjen, släkten och dina vänner.

Ta dig tiden att njuta av dessa glädjetillfällen.

Försök sprid glädje och positiva vibbar till alla i din närhet, det mår dem och världen bättre utav. Tänk på att du alltid har ett VAL att se det negativa i något eller inte. Det kanske inte alltid finns något positivt i en situation, men du har alltid valet att inte haka upp dig på det negativa.

Helt enkelt, tänk på vad du sänder ut för signaler. För det påverkar.

Boka in och genomför aktiviteter som får dig att må bra (behöver inte vara jättestora saker som är svåra att planera in och genomföra).
Tänk på att det lättaste som finns är att övertala dig själv varför du inte skulle ha tid och således bara skjuta det på framtiden hela tiden.

Berätta för Sam, Milo och Carina att du älskar dem. Varje dag.

Innan jag blev förälder så vill jag minnas att 10:00 var ”normal tid” att gå upp på en ledig dag, hade man varit ute på ”galej” kvällen innan så var det inte ovanligt att man kanske sov fram till 12-snåret (med en viss ångest).

Sen kom Sam och med honom tidiga mornar. Successivt började man omdefiniera begreppet ”sovmorgon”.

Att få sova till 08:00 är VERKLIGEN sovmorgon (att jämföras med typ 12:00 tidigare). Står klockan på 7 så blir man rätt så nöjd och tycker att det har varit en ”bra natt”. Sam snittar nog just nu på 6-6:30, så ovanstående är alltså vad jag nu kallar sovmorgon.
Det finns de mornar när han vaknar 05-nånting och då är man inte bara TRÖTT man är DÖD. Och att behöva gå upp då är som att få en mental knytnäve i nyllet och man funderar starkt på att lägga ut barnet på blocket. På riktigt!

Sen kom Milo och då blev det, utöver tidiga mornar, även ett par löppass mellan vårt och barnens rum mitt i natten (välling eller napp). Och plötsligt tänker man liksom ”fan, tänk om jag vaknar av att Sam väcker mig vid 05-nånting… fatta vad grymt att få sova ostört SÅ LÄNGE liksom”.

Men det finns tröst! Det finns en sak som gör att man orkar genomlida denna mentala misshandel med i alla fall ett litet leende på läpparna, och det är vetskapen av att vi är ”mitt uppe i det” (2 barn känns lagom just nu). Vi har liksom kommit halvvägs och behöver nu bara bita ihop ett litet tag till, sen vänder det.

Men det är INTE trösten! Trösten är att många av mina vänner (båda mina systrar) har det framför sig!

Vad är det man säger? Skadeglädje är den enda sanna glädjen…

Lycka till hörrni… Zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Någonstans mitt i deras resa mot Söderhavet för att rädda Pippis pappa så har de hamnat på en vulkan-ö där de råkar springa på en soptipp med en propeller. Pippi tjuter: ”TITTA, ett flygplan”. Tommy (eller om det är tråk-Annika) säger: ”Nej men Pippi… det är ju bara en propeller”).
Vi kan BYGGA ett flygplan säger pippi och så hittar hon en cykel som får bli motor och ett gäng tomma trälådor som får bli skrovet.

Å ja ba: Hö hö hö.. så jävla overkligt. Okej att hon hittade allt det där på tippen, men hammaren och spiken då? Låg det där på tippen också eller hade hon med sig det i sin väska? (jag tänker alltså ovanstående med ett överlägset leende på läpparna som om jag liksom är lite smartare och lite snyggare).

Det roliga är att jag nästan ALLTID vid just den scenen tänker detta och alltid förundras över hur ”dumma” manusförfattaren har varit som liksom gjort det så uppenbart overkligt (?).

Att hon sen till vardags lyfter hästar, kastar upp dumma ungar i träd, samt har en kappsäck med pengar som aldrig kan ta slut, kanske borde ha gjort mig mindre förvånad kan man tycka.

I onsdags var vi bjudna på grillning hemma hos ett par vänner till oss som har en jämnårig med sam. Det bjöds på fantastisk god mat (tack Maria och Henrik) och Sam lekte (läs: bråkade om leksaker) med Filip.

När vi kom hem la vi Sam direkt och laddade för ett avsnitt av The Amazing Race. Jag gick ner för att ladda TV:n medan Carina gick på ”huset”.

Det dröjde inte lång tid innan Carina ropade:

- Mattias…
- Ja
- Ehh.. jag tror vattnet gick?

Mycket riktigt. Vattnet hade gått och 06:45 morgonen därpå (torsdags) föddes lilla Milo. 2 veckor för tidigt. Yeah!

Förlossningen gick bra och Milo vägde 3145 g när han kom ut och var 48 cm lång.

Vi kom hem dagen efter och vi har sedan dess försökt anpassa oss till den nya omställningen.

Just nu sitter Sam och tittar på Anki och Pytte (som för övrigt är så förbannat tråkigt) medan Milo ligger och mökar. Imponerande hur så mycket fis ryms i en sån liten kropp.

Carina ringde på förmiddagen och frågade om jag tyckte att hon skulle ta vagnen eller pulkan till dagis (det är jag som hämtar honom när jag slutar). Jag tyckte absolut att hon skulle ta pulkan, det var ju massor av snö och det skulle bli rätt mysigt att dra honom i pulka hem.

Det kändes som en bra idé, men visade sig vara en rätt dum idé. För det var inte alls lika mycket snö vid fem när vi gick hem. Han var inte lika sugen på att sitta i pulkan. Det var tungt att gå uppför (har jag sagt att vi bor på högmoHÖJDEN?). Jag skulle dessutom handla på vägen.

Såhär med facit i handen hade det nog varit klokt att ha bett C tagit vagnen

Här sitter guldklimpen och plockar i maten. Man skulle kunna tro att han ”posar”, men det är såhär han äter. Upp med knät, vänster hand bakom huvudet, och sen plocka med högern. Fröknarna på dagis har sagt att han sitter och ”lökar” där med.

Det blir nog ingen Nobellmiddag för Sam the man.